Jag satt på ett tåg på väg hem från den stad jag tror du ska flytta till.
Från de 1710 låtar jag har på min iPhone slumpas den här låten fram,
och det känns bara som mer och mer av den träffar oss, även om du kanske inte tycker så längre.
Vad vet jag. Du svarar ju nästan aldrig.
Du kom när jag var på botten,
jag stod till halsen i dyn.
Jag hade etta med kokvrå i en främmande storstad,
du var kvar i byn.
Du lyfte upp mina armar, du lärde mig att gå.
Vi gjorde sommaren tillsammans och jag önskar att tiden hade stannat då.
Men så kom hösten med vardagen, ännu höll vi ihop.
Vi tog varandra för givet och det nyfödda livet slog då liksom rot.
Kanske var det just därför och kanske var det just då
som vi såg början till slutet och såg till att det alltid skulle vara så
att vi är förlorare.
Vi är förlorare
Vi är förlorade barn.
Samma barn
Det blev ett år med förtvivlan och det blev ett år med gråt.
Vi hade smultron ibland med det var korta små strån som ganska snart gick åt.
Så efter ännu en sommar och efter ännu ett bråk
log vi åt varandra och sa:
Vi gifter oss en vacker dag när åren fått gå.
Men vi är förlorare.
Vi är förlorare.
Vi är förlorade barn.
Vi är samma barn.
Nu kan vi snart inte minnas vad vi har lovat och sagt.
Nu har jag skaffat IKEA-möblemang och ett förstahandskontrakt.
Du har just lämnat hemmet för din första lägenhet.
Du skall bli vuxen och verkar vilja bli det men tänk på att jag vet.
Vi är förlorare.
Vi är förlorare.
Vi är förlorade barn.
